Lögner.

Lögner. Kan vi prata om det?
Jag förväntar mig att mina närmsta vänner och min familj ska hålla sig till sanningen. Men nu har jag dessvärre nyligen varit med om att en person ljugit mig rakt upp i ansiktet. Jag blir både irriterad och ledsen. Jag vet ju att det är rena lögner, man kan inte ens säga att det är vita lögner eller försköning av livet utan rena lögner. Jag har så lust att bara informera människan om att jag vet att det inte alls är som hen säger. Att hen beter sig himla illa och borde börja ta ansvar och fungera som en vuxen person. Och framförallt sluta ljuga för MIG, för det finns verkligen ingen anledning! Men jag kan inte detta. För det skulle sätta andra människor rejält i skiten. Det är ju inte meningen att jag ska veta om sanningen som ligger bakom allt, utan bara denna förskönade saga om hur allt är.
Att säga att en annan person beter sig som ett kräk när man i själva verket är den som beter sig illa…

Aaaah!

20161006

Vet ni jag känner mig lite sliten just nu. Att hantera känslostormar hemma, inom mig själv och samtidigt studera och jobba… det tar ut sin rätt. Kommer hem på kvällarna nu och vill bara sätta mig i soffan. Eller nä, jag vill bara lägga mig i sängen. Energin finns inte riktigt där för att ta hand om hemmet. Gör små insatser då och då men det bli mig övermäktigt. Tvätthögarna, saker som ska läggas in på vinden, leksaker som ska plockas undan, kartonger som ska till återvinningen, blommor som egentligen borde planteras om och i minsta fall i alla fall vattnas, dammsugaren som ska ställas undan, dammet som ska torkas inne på toaletten. Allt allt allt. Och jag känner hur all energi bara försvinner. När jag kliver utanför dörren på praktiken känner jag bara åh nej, för jag tänker att jag ska hem till kaoset. Och det suger den minsta lilla energi jag har kvar ur mig.
Hur i all sin dar tar jag mig ur den här negativa spiralen?
Åker hem. Gör mat. Existerar någon timma. Går och lägger mig samtidigt som ongen går och lägger sig. Repeat ungefär hela veckan.  Någon slags överlevnadsstrategi antar jag att det är. Och jag vet ju  också att jag snabbt är ute på rätt tunn is, att jag måste ta hand om mig själv. Men hur!

Balans och sommarjobb.

Det är tydligen sommar nu. Och ja, det är grönt ute. Bönderna jobbar som tusan och det blåser hela tiden så jag antar att det antas vara sommar. Men kommer värmen så kommer den i juli, för jag har sagt att jag ska jobba hela juli. Och då brukar det kunna bli varmt. Så tacka mig. Typ. Men som jag ser fram emot att jobba! Jag tände till rejält efter bakslaget med praktiken och tog kontakt med facket. Och det gjorde sitt, jag blev rentvådd och nu har en av de (enligt mig) intressantaste avdelningarna inne på sjukhuset givit mig jobb hela juli. Det ska bli vansinnigt roligt. Jag ska sitta inne på ett kontor och skriva diktat. JAG ÄLSKAR DET. Det här yrket är så sjukt roligt att jag knappt vet vart jag ska ta vägen när jag tänker att det är mitt framtida yrke. I februari är jag klar! SWEET.

Något jag funderat på här i dagarna är hur vi människor fungerar i relationer. Detta klassiska med att ge och ta. Umgicks väldigt intensivt i en tid med ett par jag och min man. I mer eller mindre alla fall var det jag och den andra tjejen som drog igång projekt, idéer om vad vi skulle hitta på osv. Tyvärr tog det slut mellan dessa två och jag försökte fortsätta ha en relation med dem båda två. Gick inte så bra. Egentligen bara av den anledningen att när det bara låg på mig att vara den som skulle slå på trumman att ses, så tröttnade jag efter ett tag att dra det lasset. Ingen vill alltid vara den som frågar om man ska ses, vara den som alltid kommer på vad som ska göras, vara den som frågar, Ibland vill man också bli tillfrågad.

Eller kanske finns det många därute bland er som faktiskt också VILL vara den som alltid styr och ställer. Jag är inte sådan i alla fall. Jag vill ha någon slags balans. Hur gör man när balansen faktiskt inte infinner sig?
Jag har varit i väldigt många relationer (och nu menar jag i första hand vänskapsrelationer) där jag känner att jag alltid är den drivande personen. Och det tröttar ut mig. Jag avskyr att ständigt vara projektledare.
När det också blir så att jag får en känsla av att jag måste tjata mig till att ses, blir jag ännu mer sliten emotionellt. Och där har jag varit. Många gånger.

Kanske är jag en sådan som kräver mycket av mina vänner? Är jag klängig? Jag vet inte. Jag känner mig inte som en klängig människa. Oh well, sådant sitter jag och funderar över.

Men nu ska jag åka och städa ur bilen.