Vecka 12, eller 11+4 om man ska vara petig.

Jag har skrivit min sista tenta! Vet ni hur bra det känns? Jag har inte fått betyg på tentan ännu men tycker det vore väldigt konstigt om jag inte blev godkänd, så känns det. Så nu har jag påbörjat min sista praktik på 10 veckor. Sedan 3 veckors uppsatsskrivande. Efter det är jag helt klar! Då är jag äntligen medicinsk sekreterare. Känns så otroligt, otroligt bra.
Och igår var jag på inskrivning hos min barnmorska. Det gick bra, mina värden var – trots min övervikt/fetma – riktigt bra. Känns skönt. Och han letade rätt på Tures hjärta med dopplern. Så nu har jag hört lillens hjärta slå igen. Och idag kände jag faktiskt något i magen. Och det var inte tarmarna eller luft. Känns som om jag ska gå upp i linningen av kärlek. De där första riktigt försiktiga små, små buffarna av något som är så enormt litet men ändå nu verkligen finns där. Lilla älskade du, som jag längtar efter dig.

Vi berättade för ongen att han skulle bli storebror i sommar, igår. Han blev rätt glad, men jag tror kanske inte han riktigt förstår ännu. Det gör man ju knappt själv, förrän man står där i hallen med en bebis i famnen. Ongen konstaterade att “ja det blir väl en hon eller en han“. Jag tror att det blir en pojke. Ultraljud torsdagen den 12 januari. Då får vi kanske veta! Tror jag vill veta den här gången. Får se hur det känns när vi är på plats.

Moderkakan och navelsträngen har helt tagit över tillförseln av näring och syre till fostret. Fostret är ungefär fem centimeter långt och väger knappt 15 gram. Det har tunn, genomskinlig hud och på fingertopparna börjar det unika fingeravtrycket att bildas. Överläppen får sin amorbåge och fingernaglarna blir tydligare.
Nu kan fostret röra både armar och ben och ser ut som en liten människa. Ansiktsdragen har börjat komma fram. Nästan alla organ och funktioner finns på plats, även om mycket mer tid behövs för den fortsatta utvecklingen fram till födelsen.
Efter den här veckan är den största risken för missfall över.
Nu känner jag att jag vågar börja glädja mig på riktigt. Det känns underbart. Lilla Turelisa.

Hjärtslag i mörkret.

Röv röv röv röv. Så mår jag just nu. Jag går in i vecka TRE av DÖDSFÖRKYLNINGEN ™. Förförra fredagen var jag ned till skolan och skrev tenta. Jag mådde grisigt. Jag mådde illa. Jag svettades. Och tänkte att det var väl graviditeten. Att sitta i ett mindre klassrum med typ noll luftkonditionering när man är aningens känslig för olika dofter är INTE ATT FÖREDRA. Jag var tvungen att springa ut flera gånger. Och provet gick väl sådär, tror tyvärr jag inte klarade det. Får snart veta. Usch. När jag väl kommer hem går jag och lägger mig en stund för att vila, tyckte att jag frös mycket fast jag låg under duntäcket. Tog febern sedan. Närmare 40 grader. Då var det kväll och jag skulle gå och lägga mig. Bra att jag gick en hel dag, och antagligen dagen innan (på onsdagen så fick jag ont i halsen och tappade rösten så jag tycker jag borde kunna lägga ihop två och två) med för jag mådde lika dåligt då, och fattar inte att jag har feber utan tror det är graviditeten. Sedan var jag däckad hela helgen. Och jag har inte blivit helt kry sedan dess.

Förra veckan startade inte heller särskilt bra då jag började blöda på måndagen. Jag grät. Och var allmänt förstörd. Både sjuk och nu ett missfall? Inte igen! Ringde till kvinnokliniken och pep fram vad som hände och grinade i luren. Den omtänksamma barnmorskan på andra sidan luren bad mig att komma in, så skulle vi kolla hur det var fatt. Jag grinade hela vägen in till sjukhuset i bilen. Jag grinade hela vägen från parkeringen till sjukhuset. Och hela vägen in till kvinnokliniken. Sedan fick jag sitta i två timmar i väntrummet. Och grina.

Tillslut fick jag komma in i ett undersökningsrum och jag sätter mig i den där djävla gynstolen, precis samma undersökningsrum som när missfallet konstaterades i somras. Läkaren säger att ja, hon ser färskt blod. Och att hon nu skulle kolla lite innan hon pratade med mig. Hon utförde undersökningen, ett VUL dvs vaginalt ultraljud medans jag låg där och vara ville försvinna. Så säger hon “jag ser ett levande foster“. Ja. Då grinade jag ännu mer. Så slår hon på ljudet och Tures hjärtljud ekar ut i rummet i den stadiga snabba takten. Ja då grinar jag ännu mer så jag hulkar. Därinne simmade en liten klump på 7+4 veckor omkring och hade ett hjärta som slog. Och blödningen, ja det var inget farligt. Sedan träffade jag min bästa vän ute i korridoren och då grinade jag lite till. Jösses. Mycket grin den dagen. Och idag är jag då i v 8+4. Flyttades tillbaka ca en vecka från den beräkning jag hade. Nedräkningen mot magiska vecka 13 fortgår. Men jag känner ett visst lugn. Jag tror Ture stannar därinne nu. Jag tror det. Har varit på ett första besök till barnmorskan min med, samma som när jag gick med Viggo. Han är helt underbar.

Men ja. Förkyld var det. Var inte ned till skolan en enda dag förra veckan. Sista kursen nu är branschengelska och den är på 4 veckor. En hel del muntligt, lite fortlöpande examination under lektionerna så det är såklart viktigt att vara på plats. Inte så bra för mig just nu vill jag lova. Och jag är så otroligt trött på skolan nu. Men måste försöka hålla ut. Målet är att proppa kroppen full med Alvedon imorgon och åka ned till skolan över dagen. Det lär väl gå som det går, men jag måste på plats. Och åka tåg funkar inte längre, jag blir så himla åksjuk. Orkar verkligen inte med det också.

Har fortfarande inte fått tillbaka min stickmojo. Känns tomt. Ingenting är riktigt kul. Höstsvackan är här. Jag gör allt jag kan för att hålla mig flytande och drar ned på allt. Går och lägger mig vid sju på kvällarna och sover som en gris, tack och lov kan jag sova nu igen. Ordinerat mig själv promenader men i och med förkylningen så är jag som en urvriden trasa. Måste vila och hämta andan när jag gått uppför trappen från vår hall. Nä, det är ingen fart på tanten nu.

Ingen bra kombo, alls.

Vill ni veta något som inte är en bra kombo? Ska tala om det för er. Att torka halvrutten (den ska tydligen helst vara just rutten för att få fram fin blå färg) svamp ute i hallen och vara lite känslig för dofter pga gravid.
Men annars är det fredag! Jag gör mina sista timmar inom primärvården på praktiken sedan ska jag iväg till Friskis&Svettis och lösa ett träningskort och premiärträna med Carolina. Har varit medlem på Friskis till och från under snart tio år tror jag. Och efter det blir det fika och stickning på stan, och sedan hörrni… är det fredagsmys med familjen!

Kritik och respons.

Vad konstigt det blir ibland. När man tycker att man presterat något bra, och får efter lång tid få en retur om att det inte alls varit som man tänkt sig. Inte alls bra. Som en kalldusch.
Det är väl kanske rätt ofta svårt att ta negativ respons. Men det beror också på hur den läggs fram. Jag brukar säga att min andra chef jag hade här i livet var så len i käften att hen kunnat avskeda en och man hade gått ut från kontoret med ett leende på läpparna och känslan av att vara bäst av alla. Tyvärr är alla inte sådana. Nu handlar det inte om att jag fått sparken, inte alls. Utan det var respons på min praktik jag gjort senaste veckorna.

Igår var hela dagen trasig för mig. Jag var ledsen och upprörd. Idag är jag lite mer arg. Det är inte att handleda en student. Att sista dagen överösa med kritik om vad som skulle gjorts annorlunda och inte! Det är sådant en måste få veta under tidens gång så en kan få utvecklas i sin framtida yrkesroll. Känner mig orättvist behandlad.

Men den här dagen fick ändå en rejäl ljusning. Fick ett samtal om att jag ska komma på intervju för ett sommarjobb inne på en klinik på sjukhuset. Jag vet ju vad jag ska ta med mig dit. Att om någon kollega upplever mig som opassande i något så ta upp det med mig direkt!

Det gäller dock ej min hårfärg eller klädstil.
Vilket jag också misstänker kan sticka i ögonen på folk. Kort, tjock och färgglad!

Längtar efter leran.

Det har hunnit blivit mars. Börjar kunna se fram emot våren utan att bara se en enorm uppförsbacke. Lär väl ha vinter i minst en månad till, om inte mer. Men man kan ju ändå börja hoppas på att solen faktiskt ska börja värma kinden lite.
Snart är den över oss, den fodrade galonen och galonvantarna. Glädjeskutt i vattenpölar och halva lerpölen på hallmattan. Jaaaa, jaaaa…. vrålar jag frireligiöst och viftar med händerna. Ja. Ni får visualisera det eftersom detta enbart är en blogg och inte en VLOGG eller vad det är ungdomen håller på mä.

Mina studier rullar på, jag andas och är skola. Ungefär så. Om några veckor går jag ut på min första praktik. Det ska bli så roligt. Självklart går jag all in, har redan beställt flashiga neoninneskor och en namnbricka. Hehe. Finns det materiella tillbehör så köper jag dem. Är väl kanske dagens sanning.

Men nu ska jag hälla upp mig en kopp termoskaffe och gå all in för dagens lektion i medicinsk terminologi.

2016

Hej bloggen, din stackars stundvis bortglömda blogg. Sköter dig ungefär lika bra som mina krukväxter. Och, det är inte så bra. Pelargonerna i köksfönstret försöker övertala novemberkaktusarna att det är dags att utse ett skyddsombud. Jag förväntar mig inom kort bli kallad till samtal med Blomsterfacket. Typ så.

Julen kom och gick. Första året jag inte haft någon julkänsla, alls. Väldigt märkligt. Kanske berodde det på att hela december mer eller mindre kändes som en mixup med september och november. Det plus att livet är rätt stressigt med pendling och plugg. Min strategi är ju lite att smile and wave, dvs inte fundera så mycket på hur jobbigt det är att pendla drygt 4,5 timmar om dagen de dagar jag ska vara i skolan. Bara göra det. Tyvärr antar jag att min kropp och psyke inte går med på att luras utan ändå känner av detta. Dumt kroppen, fy psyket!
Kan väl säga att ett oväntat möte dagen innan julafton, hemma hos oss, visst ledde till något helt nytt för två människor. Mycket spännande, och roligt! Ibland händer det.
Nyår också. Firades väldigt lugnt och fint,

Min man och son tillbringade stora delar av helgerna att vara förkylda som tusan. Jag höll väl ut, och tyckte väl att jag gjorde ett bra jobb. Men nu sitter jag här hemma. Fryser som en idiot (kanske inte konstigt heller eftersom det är -20 ute och kylan slår in) med merinoullunderställ, ullsockar, fårskinnstofflor och flanellpyjamas. Snorar och tycker synd om mig själv. Lite lätt stressad också eftersom jag nu missar två dagar i skolan. Missat för mycket redan! Aaaah. Skallen känns inte helt med på noterna gällande att plugga heller. Inte glad! Inte glad alls!

Något som dock roar mig är att Lunarstorm kommit tillbaka. Tyvärr ligger sidan nere hela tiden, de var väl kanske inte direkt beredd på alla nostalgiska 80 och 90-talister som genast registrerade sig. Jag med. Jag med! Jag blev nästan lite gråtmild.
Jag hade rubbet. Dvs, PRO. Sminkade mitt krypin och allt. Oh yes. Men senast jag loggade in stod det inte F30 efter mitt nickname direkt.

Nä. Nu ska jag ge småfåglarna lite mer mat härute, de har det jobbigt i kylan. Sedan bör jag försöka studera lite.