Hjärtslag i mörkret.

Röv röv röv röv. Så mår jag just nu. Jag går in i vecka TRE av DÖDSFÖRKYLNINGEN ™. Förförra fredagen var jag ned till skolan och skrev tenta. Jag mådde grisigt. Jag mådde illa. Jag svettades. Och tänkte att det var väl graviditeten. Att sitta i ett mindre klassrum med typ noll luftkonditionering när man är aningens känslig för olika dofter är INTE ATT FÖREDRA. Jag var tvungen att springa ut flera gånger. Och provet gick väl sådär, tror tyvärr jag inte klarade det. Får snart veta. Usch. När jag väl kommer hem går jag och lägger mig en stund för att vila, tyckte att jag frös mycket fast jag låg under duntäcket. Tog febern sedan. Närmare 40 grader. Då var det kväll och jag skulle gå och lägga mig. Bra att jag gick en hel dag, och antagligen dagen innan (på onsdagen så fick jag ont i halsen och tappade rösten så jag tycker jag borde kunna lägga ihop två och två) med för jag mådde lika dåligt då, och fattar inte att jag har feber utan tror det är graviditeten. Sedan var jag däckad hela helgen. Och jag har inte blivit helt kry sedan dess.

Förra veckan startade inte heller särskilt bra då jag började blöda på måndagen. Jag grät. Och var allmänt förstörd. Både sjuk och nu ett missfall? Inte igen! Ringde till kvinnokliniken och pep fram vad som hände och grinade i luren. Den omtänksamma barnmorskan på andra sidan luren bad mig att komma in, så skulle vi kolla hur det var fatt. Jag grinade hela vägen in till sjukhuset i bilen. Jag grinade hela vägen från parkeringen till sjukhuset. Och hela vägen in till kvinnokliniken. Sedan fick jag sitta i två timmar i väntrummet. Och grina.

Tillslut fick jag komma in i ett undersökningsrum och jag sätter mig i den där djävla gynstolen, precis samma undersökningsrum som när missfallet konstaterades i somras. Läkaren säger att ja, hon ser färskt blod. Och att hon nu skulle kolla lite innan hon pratade med mig. Hon utförde undersökningen, ett VUL dvs vaginalt ultraljud medans jag låg där och vara ville försvinna. Så säger hon “jag ser ett levande foster“. Ja. Då grinade jag ännu mer. Så slår hon på ljudet och Tures hjärtljud ekar ut i rummet i den stadiga snabba takten. Ja då grinar jag ännu mer så jag hulkar. Därinne simmade en liten klump på 7+4 veckor omkring och hade ett hjärta som slog. Och blödningen, ja det var inget farligt. Sedan träffade jag min bästa vän ute i korridoren och då grinade jag lite till. Jösses. Mycket grin den dagen. Och idag är jag då i v 8+4. Flyttades tillbaka ca en vecka från den beräkning jag hade. Nedräkningen mot magiska vecka 13 fortgår. Men jag känner ett visst lugn. Jag tror Ture stannar därinne nu. Jag tror det. Har varit på ett första besök till barnmorskan min med, samma som när jag gick med Viggo. Han är helt underbar.

Men ja. Förkyld var det. Var inte ned till skolan en enda dag förra veckan. Sista kursen nu är branschengelska och den är på 4 veckor. En hel del muntligt, lite fortlöpande examination under lektionerna så det är såklart viktigt att vara på plats. Inte så bra för mig just nu vill jag lova. Och jag är så otroligt trött på skolan nu. Men måste försöka hålla ut. Målet är att proppa kroppen full med Alvedon imorgon och åka ned till skolan över dagen. Det lär väl gå som det går, men jag måste på plats. Och åka tåg funkar inte längre, jag blir så himla åksjuk. Orkar verkligen inte med det också.

Har fortfarande inte fått tillbaka min stickmojo. Känns tomt. Ingenting är riktigt kul. Höstsvackan är här. Jag gör allt jag kan för att hålla mig flytande och drar ned på allt. Går och lägger mig vid sju på kvällarna och sover som en gris, tack och lov kan jag sova nu igen. Ordinerat mig själv promenader men i och med förkylningen så är jag som en urvriden trasa. Måste vila och hämta andan när jag gått uppför trappen från vår hall. Nä, det är ingen fart på tanten nu.

Vecka 7.

Idag tågar vi in i vecka 7. Drömt om missfall och blodiga klumpar hela natten, fräscht. Men vaknar ändå vid gott humör. Har en god känsla för det här.

Embryot är ungefär sju millimeter långt. Det som ska bli ögon syns som två fördjupningar på var sin sida av huvudet. Ett veck som ska täcka ögat håller på att växa fram. På sidorna av huvudet sitter också några små knoppar, som senare ska smälta ihop och bilda ytterörat. Näsan håller på att utvecklas och det bildas broskanlag till skelettet. Mun och näsa har fortfarande ett gemensamt hål, där tungan börjar ta form. Armarna och benen växer fram. Händerna börjar synas som små paddlar. Tidigt i embryots utveckling finns i ryggslutet något som liknar en svans, som brukar försvinna i vecka 9. Embryot har börjat bilda sitt blod, och hjärtat pumpar runt blodet i de blodkärl som redan har utvecklats.

Annars så har jag vinröda manchesterbyxor idag. SÅ fab. Och jag beställde hårfärg igår. Nu ska här piffas. Hade en så grymt dålig dag igår, kände mig tråkig och allmänt ugly. Synd att man vid 31 års ålder fortfarande ska göra det. Men jag vet att jag kommer må bättre bara jag kommer igång och tränar, då blir jag i bättre balans mentalt.

Snart är det dags….
Snart är det dags….

Idag har jag skickat ett mail till barnmorskan jag gick hos när jag var gravid med Viggo. Både en fråga angående om jag ska ta cellprovet jag är kallad till (när jag var gravid med Viggo och blev kallad till detta blev det sagt att jag skulle ta det efter förlossningen istället) och att jag gärna vill gå hos honom igen när det blir dags. Han är en så bra, mjuk människa. Och har igen vikthets. I och med att jag nu är mer överviktig än jag var första gången så har jag en hel del oro i bagaget. Jag skäms. Jag skulle ju så stort gå ned i vikt tills jag blev gravid igen. Och här är jag nu, fetare än någonsin. Jag mår väldigt dåligt över det. Men nu är det ju bara att gilla läget. Men känner att jag behöver ha ett bra bemötande angående detta när jag väl skriver in mig. Jag har ju både gamla ätstörningar och depressioner i bagaget och känner att det finns risk för att en vikthets drar igång om det blir ett BMI-OCH-VÅG-bemötande. Jag klarar inte det. Och Mikael var bra på det. Nu inväntar jag med spänning ett svar från honom. När jag var gravid var jag också mitt under en behandling för den depression jag levt med under många år. Allt var rörigt. Nu har jag en annan struktur, vet vart jag är sårbar och inte. Och vill använda det till min fördel.

2016

Hej bloggen, din stackars stundvis bortglömda blogg. Sköter dig ungefär lika bra som mina krukväxter. Och, det är inte så bra. Pelargonerna i köksfönstret försöker övertala novemberkaktusarna att det är dags att utse ett skyddsombud. Jag förväntar mig inom kort bli kallad till samtal med Blomsterfacket. Typ så.

Julen kom och gick. Första året jag inte haft någon julkänsla, alls. Väldigt märkligt. Kanske berodde det på att hela december mer eller mindre kändes som en mixup med september och november. Det plus att livet är rätt stressigt med pendling och plugg. Min strategi är ju lite att smile and wave, dvs inte fundera så mycket på hur jobbigt det är att pendla drygt 4,5 timmar om dagen de dagar jag ska vara i skolan. Bara göra det. Tyvärr antar jag att min kropp och psyke inte går med på att luras utan ändå känner av detta. Dumt kroppen, fy psyket!
Kan väl säga att ett oväntat möte dagen innan julafton, hemma hos oss, visst ledde till något helt nytt för två människor. Mycket spännande, och roligt! Ibland händer det.
Nyår också. Firades väldigt lugnt och fint,

Min man och son tillbringade stora delar av helgerna att vara förkylda som tusan. Jag höll väl ut, och tyckte väl att jag gjorde ett bra jobb. Men nu sitter jag här hemma. Fryser som en idiot (kanske inte konstigt heller eftersom det är -20 ute och kylan slår in) med merinoullunderställ, ullsockar, fårskinnstofflor och flanellpyjamas. Snorar och tycker synd om mig själv. Lite lätt stressad också eftersom jag nu missar två dagar i skolan. Missat för mycket redan! Aaaah. Skallen känns inte helt med på noterna gällande att plugga heller. Inte glad! Inte glad alls!

Något som dock roar mig är att Lunarstorm kommit tillbaka. Tyvärr ligger sidan nere hela tiden, de var väl kanske inte direkt beredd på alla nostalgiska 80 och 90-talister som genast registrerade sig. Jag med. Jag med! Jag blev nästan lite gråtmild.
Jag hade rubbet. Dvs, PRO. Sminkade mitt krypin och allt. Oh yes. Men senast jag loggade in stod det inte F30 efter mitt nickname direkt.

Nä. Nu ska jag ge småfåglarna lite mer mat härute, de har det jobbigt i kylan. Sedan bör jag försöka studera lite.