2017-04-28

När stressad tar över längtan efter barnet och krossar den. När allt som faktiskt var så ljust och fint blir kladdigt och kallt, och det blir svårare och svårare att andas och le och allt går så rasande fort.
Att all längtan bara blåst bort. Stressen tar över och all omöjlighetskänsla smyger sig nära inpå och viskar, att det här blir fan inte lätt…och du kommer knappt klara det, och tänk om barnet kommer tidigare och mitt i allt? Hur ska du orka den förlossningen, ska du vara lika slut och borta som vid den förra? Du som inte ens minns stunden när ditt förstfödda barn lades upp på ditt bröst för att du var så utsliten och trött.
Alla runtomkring säger att de finns, de ska hjälpa. Men jag känner mig inte mottaglig. Hur ska de kunna hjälpa mig genom detta, tankarna snurrar. Och ensamheten kryper så gosigt nära intill och tar med sig ångesten och alla negativa tankar i släptåg.

Jag är så trött, stressad. Och jag kan inte förmå mig att vila, för i vilan kommer alla tankar flygande. Jag kan inte vara “hemma”, som inte ens känns hemma längre, för hemma finns alla måsten. Och är jag på någon annan plats finns bara tankarna att jag borde vara hemma.
Allt har blåst upp så fort, och alla slitna känslor som legat på lur men som jag hållit på avstånd har kastat sig över mig och jag känner mig så svag.

Kritik och respons.

Vad konstigt det blir ibland. När man tycker att man presterat något bra, och får efter lång tid få en retur om att det inte alls varit som man tänkt sig. Inte alls bra. Som en kalldusch.
Det är väl kanske rätt ofta svårt att ta negativ respons. Men det beror också på hur den läggs fram. Jag brukar säga att min andra chef jag hade här i livet var så len i käften att hen kunnat avskeda en och man hade gått ut från kontoret med ett leende på läpparna och känslan av att vara bäst av alla. Tyvärr är alla inte sådana. Nu handlar det inte om att jag fått sparken, inte alls. Utan det var respons på min praktik jag gjort senaste veckorna.

Igår var hela dagen trasig för mig. Jag var ledsen och upprörd. Idag är jag lite mer arg. Det är inte att handleda en student. Att sista dagen överösa med kritik om vad som skulle gjorts annorlunda och inte! Det är sådant en måste få veta under tidens gång så en kan få utvecklas i sin framtida yrkesroll. Känner mig orättvist behandlad.

Men den här dagen fick ändå en rejäl ljusning. Fick ett samtal om att jag ska komma på intervju för ett sommarjobb inne på en klinik på sjukhuset. Jag vet ju vad jag ska ta med mig dit. Att om någon kollega upplever mig som opassande i något så ta upp det med mig direkt!

Det gäller dock ej min hårfärg eller klädstil.
Vilket jag också misstänker kan sticka i ögonen på folk. Kort, tjock och färgglad!