2017-04-28

När stressad tar över längtan efter barnet och krossar den. När allt som faktiskt var så ljust och fint blir kladdigt och kallt, och det blir svårare och svårare att andas och le och allt går så rasande fort.
Att all längtan bara blåst bort. Stressen tar över och all omöjlighetskänsla smyger sig nära inpå och viskar, att det här blir fan inte lätt…och du kommer knappt klara det, och tänk om barnet kommer tidigare och mitt i allt? Hur ska du orka den förlossningen, ska du vara lika slut och borta som vid den förra? Du som inte ens minns stunden när ditt förstfödda barn lades upp på ditt bröst för att du var så utsliten och trött.
Alla runtomkring säger att de finns, de ska hjälpa. Men jag känner mig inte mottaglig. Hur ska de kunna hjälpa mig genom detta, tankarna snurrar. Och ensamheten kryper så gosigt nära intill och tar med sig ångesten och alla negativa tankar i släptåg.

Jag är så trött, stressad. Och jag kan inte förmå mig att vila, för i vilan kommer alla tankar flygande. Jag kan inte vara “hemma”, som inte ens känns hemma längre, för hemma finns alla måsten. Och är jag på någon annan plats finns bara tankarna att jag borde vara hemma.
Allt har blåst upp så fort, och alla slitna känslor som legat på lur men som jag hållit på avstånd har kastat sig över mig och jag känner mig så svag.

Snart nytt år.

Ja gott folk, snart är det nytt år. Jag sitter här hemma i ett kaos av leksaker. Hela vardagsrummet är ett jordbruk tror jag. Ongen fick bland annat en stor maskinhall i julklapp, och lite nya fordon och tillbehör till traktorerna. Gissa om han är nöjd. Och orka bry sig helt i att det är ett jordbruk över hela golvet, han leker så väldigt bra. Och hans egna rum är rätt litet för att han faktiskt ska få plats med allt.
Julen blev bra. Tycker december gick så otroligt fort, rekordsnabbt! Noll stress för min egen del också. Underbart. Jag inriktade mig på en lugn jul och att ongen skulle bli nöjd. Så blev det också så. Sedan att han nu i dagarna trätt in i någon ny trotsperiod är en annan sak. En vecka till är han ledig innan det är dags för dagis igen. Och då blir det på en tillfällig avdelning för ongens avdelning ska renoveras. Snacka om lyft det blir, hela dagiset renoveras.
Turelisa gick in i vecka 18 idag. Med andra ord är jag i vecka 17+0. Gått 17 hela veckor och går in i vecka 18. 13 dagar kvar tills det är dags för ultraljud, spännande! Den här gången vill jag gärna ta reda på vad det lutar emot, en Ture eller en Lisa. Dock är inte Lisa aktuellt som namn. Ture däremot! Och jag tror ju det är en liten Ture som simmar omkring därinne och lyssnar till mitt hjärta.
Och angående människan som hade svårt att jag var så glad för min graviditet. Hon är borta från alla mina sociala medier nu.

Alla dessa gnagare.

Har den senaste tiden upplevt ett stort behov av ett luddigt litet djur. Marsvin har jag varit sugen på länge nu. Har haft flera marsvin, tidigare i mitt liv. Mitt första egna husdjur var ett långhårigt svartvitt marsvin vid namn Skorpan. Hennes burkompis var brorsans och var  Druvan, också svartvitt men korthårig. Skorpan fick sitt namn efter att Druvan bitit henne såpass att hon fick ett sår på nosen. Och fick en sårskorpa.

Skorpan dog efter många år. Då köpte jag Pi-Spräckland. Det var Pingst, och hon var spräcklig. Jodå. En kort stund senare köpte jag det tredje svinet, hon fraktades hem i en kartong för Frolic. Så namnet var givet. De sista två marsvinen jag hade, fick namnet Luna och Nova. De sålde jag faktiskt när jag och min man flyttade ihop, vi fick inte riktigt plats med buren i lägenheten.

Men mycket kul har jag haft genom åren med de små svinen. Kom ihåg att jag försökte få dem att gå i koppel. Köpte kattselar. Men marsvin är liksom bara en stor mage på fyra ben. Vart är halsen där man ska sätta halsbandet? De ålade sig snabbt ur och försvann bland vinbärsbuskarna. P A N I K! Enormt pådrag för att hitta marsvin. Kan meddela er alla att det gick bra. De hittades. Kan också meddela att jag nu i vuxen ålder sett att det också finns smarta små selar som man kan sätta på sina marsvin. Men hur fan man skulle kunna gå med dem i koppel är ändå för mig ett mysterium. En marsvinsPROMENAD såg väl ungefär ut såhär:
*mer eller mindre likstelt marsvin på gräsmattan*
*TJURRUSNING MOT BUSKAGE*
Och här finns då två scenarium. Antingen så:
a) matten står kvar med ett koppel och sele där korven på två ben alias marsvinet ålat sig ur.
b) marsvinet flyger som en pipande, förorättad jojo tillbaka mot matten när det tar slut på koppel.

Nå. Åter till nutid.
Jag samtalade med min man om detta. Att vi väl skulle ta och köpa ett marsvin för alltså ja, Viggo behöver verkligen ett djur! Det är ju enbart för hans skull. A b s o l u t. Mamman ifråga har ingenting med detta att göra, egentligen.
Valet kom dock på hamstrar. För det hade jag aldrig haft, och tyckte det kändes spännande med alla roliga leksaker (materialist javisst!) tänk vad kul det skulle bli för mamman Viggo med en söt liten hamster som flyger runt!

En hamster inhandlades. En dvärghamster. En söt liten fräsande boll. Jag ville köpa två eftersom det kändes så hemskt att hon skulle bo ensam hela livet men blev rekommenderad att bara köpa en annars SKULLE DE KALLBLODIGT MÖRDA VARANDRA. Typ. Tog hem den fräsande bollen till en glad son och en rätt missnöjd man.
Det gick några dagar. Och jag tyckte så synd om lilla Smulan. Helt ensam. Hela livet? Buhu. Surfade runt på diverse forum och där framkom det att de visst kan bo tillsammans, att de är flockdjur. Smög iväg på samma djuraffär igen och skulle inhandla en kompis. Expediten var väldigt avvisande och menade att det var säkert 99% risk att min Smulan skulle goes Hannibal Lecter på det lilla nytillskottet Flingan. Nå tänkte jag, i värsta fall får jag väl köpa en till bur.

Nervöst var det. Skulle blodet flyta?
Ja visst var det en hel del bråk därifrån. Men inget blod. Inga tussar. Inga ångestladdade skrik mitt i natten. Nu är de vänner. De sover tillsammans fast de har flera ställen att välja att sova på.
Så bull, bullshit att de alla är blodtörstiga. Tänk alla stackars hamstrar som sitter ensamma hela livet? De borde alla få en chans att se om de funkar ihop med en annan.

Men ja. Jag suktade ändå efter marsvin. De är ju så söta. Och de är ju ändå lite roligare än hamstrar. Min man var väldigt, väldigt avvisande.
Efter viss påverkan så….var han ändå avvisande.
Men så hittade jag tre hamsterflickor med en gigantisk bur för omplacering.

Plötsligt tog jag hem tre marsvin också. Snurran, Strössel och Pip-Lisa.
Behöver väl knappast säga att min man inte blev så glad. Nä. Men va fan. Jag gör det ju för ongen.