Vecka 12, eller 11+4 om man ska vara petig.

Jag har skrivit min sista tenta! Vet ni hur bra det känns? Jag har inte fått betyg på tentan ännu men tycker det vore väldigt konstigt om jag inte blev godkänd, så känns det. Så nu har jag påbörjat min sista praktik på 10 veckor. Sedan 3 veckors uppsatsskrivande. Efter det är jag helt klar! Då är jag äntligen medicinsk sekreterare. Känns så otroligt, otroligt bra.
Och igår var jag på inskrivning hos min barnmorska. Det gick bra, mina värden var – trots min övervikt/fetma – riktigt bra. Känns skönt. Och han letade rätt på Tures hjärta med dopplern. Så nu har jag hört lillens hjärta slå igen. Och idag kände jag faktiskt något i magen. Och det var inte tarmarna eller luft. Känns som om jag ska gå upp i linningen av kärlek. De där första riktigt försiktiga små, små buffarna av något som är så enormt litet men ändå nu verkligen finns där. Lilla älskade du, som jag längtar efter dig.

Vi berättade för ongen att han skulle bli storebror i sommar, igår. Han blev rätt glad, men jag tror kanske inte han riktigt förstår ännu. Det gör man ju knappt själv, förrän man står där i hallen med en bebis i famnen. Ongen konstaterade att “ja det blir väl en hon eller en han“. Jag tror att det blir en pojke. Ultraljud torsdagen den 12 januari. Då får vi kanske veta! Tror jag vill veta den här gången. Får se hur det känns när vi är på plats.

Moderkakan och navelsträngen har helt tagit över tillförseln av näring och syre till fostret. Fostret är ungefär fem centimeter långt och väger knappt 15 gram. Det har tunn, genomskinlig hud och på fingertopparna börjar det unika fingeravtrycket att bildas. Överläppen får sin amorbåge och fingernaglarna blir tydligare.
Nu kan fostret röra både armar och ben och ser ut som en liten människa. Ansiktsdragen har börjat komma fram. Nästan alla organ och funktioner finns på plats, även om mycket mer tid behövs för den fortsatta utvecklingen fram till födelsen.
Efter den här veckan är den största risken för missfall över.
Nu känner jag att jag vågar börja glädja mig på riktigt. Det känns underbart. Lilla Turelisa.

Balans och sommarjobb.

Det är tydligen sommar nu. Och ja, det är grönt ute. Bönderna jobbar som tusan och det blåser hela tiden så jag antar att det antas vara sommar. Men kommer värmen så kommer den i juli, för jag har sagt att jag ska jobba hela juli. Och då brukar det kunna bli varmt. Så tacka mig. Typ. Men som jag ser fram emot att jobba! Jag tände till rejält efter bakslaget med praktiken och tog kontakt med facket. Och det gjorde sitt, jag blev rentvådd och nu har en av de (enligt mig) intressantaste avdelningarna inne på sjukhuset givit mig jobb hela juli. Det ska bli vansinnigt roligt. Jag ska sitta inne på ett kontor och skriva diktat. JAG ÄLSKAR DET. Det här yrket är så sjukt roligt att jag knappt vet vart jag ska ta vägen när jag tänker att det är mitt framtida yrke. I februari är jag klar! SWEET.

Något jag funderat på här i dagarna är hur vi människor fungerar i relationer. Detta klassiska med att ge och ta. Umgicks väldigt intensivt i en tid med ett par jag och min man. I mer eller mindre alla fall var det jag och den andra tjejen som drog igång projekt, idéer om vad vi skulle hitta på osv. Tyvärr tog det slut mellan dessa två och jag försökte fortsätta ha en relation med dem båda två. Gick inte så bra. Egentligen bara av den anledningen att när det bara låg på mig att vara den som skulle slå på trumman att ses, så tröttnade jag efter ett tag att dra det lasset. Ingen vill alltid vara den som frågar om man ska ses, vara den som alltid kommer på vad som ska göras, vara den som frågar, Ibland vill man också bli tillfrågad.

Eller kanske finns det många därute bland er som faktiskt också VILL vara den som alltid styr och ställer. Jag är inte sådan i alla fall. Jag vill ha någon slags balans. Hur gör man när balansen faktiskt inte infinner sig?
Jag har varit i väldigt många relationer (och nu menar jag i första hand vänskapsrelationer) där jag känner att jag alltid är den drivande personen. Och det tröttar ut mig. Jag avskyr att ständigt vara projektledare.
När det också blir så att jag får en känsla av att jag måste tjata mig till att ses, blir jag ännu mer sliten emotionellt. Och där har jag varit. Många gånger.

Kanske är jag en sådan som kräver mycket av mina vänner? Är jag klängig? Jag vet inte. Jag känner mig inte som en klängig människa. Oh well, sådant sitter jag och funderar över.

Men nu ska jag åka och städa ur bilen.