Vecka 12, eller 11+4 om man ska vara petig.

Jag har skrivit min sista tenta! Vet ni hur bra det känns? Jag har inte fått betyg på tentan ännu men tycker det vore väldigt konstigt om jag inte blev godkänd, så känns det. Så nu har jag påbörjat min sista praktik på 10 veckor. Sedan 3 veckors uppsatsskrivande. Efter det är jag helt klar! Då är jag äntligen medicinsk sekreterare. Känns så otroligt, otroligt bra.
Och igår var jag på inskrivning hos min barnmorska. Det gick bra, mina värden var – trots min övervikt/fetma – riktigt bra. Känns skönt. Och han letade rätt på Tures hjärta med dopplern. Så nu har jag hört lillens hjärta slå igen. Och idag kände jag faktiskt något i magen. Och det var inte tarmarna eller luft. Känns som om jag ska gå upp i linningen av kärlek. De där första riktigt försiktiga små, små buffarna av något som är så enormt litet men ändå nu verkligen finns där. Lilla älskade du, som jag längtar efter dig.

Vi berättade för ongen att han skulle bli storebror i sommar, igår. Han blev rätt glad, men jag tror kanske inte han riktigt förstår ännu. Det gör man ju knappt själv, förrän man står där i hallen med en bebis i famnen. Ongen konstaterade att “ja det blir väl en hon eller en han“. Jag tror att det blir en pojke. Ultraljud torsdagen den 12 januari. Då får vi kanske veta! Tror jag vill veta den här gången. Får se hur det känns när vi är på plats.

Moderkakan och navelsträngen har helt tagit över tillförseln av näring och syre till fostret. Fostret är ungefär fem centimeter långt och väger knappt 15 gram. Det har tunn, genomskinlig hud och på fingertopparna börjar det unika fingeravtrycket att bildas. Överläppen får sin amorbåge och fingernaglarna blir tydligare.
Nu kan fostret röra både armar och ben och ser ut som en liten människa. Ansiktsdragen har börjat komma fram. Nästan alla organ och funktioner finns på plats, även om mycket mer tid behövs för den fortsatta utvecklingen fram till födelsen.
Efter den här veckan är den största risken för missfall över.
Nu känner jag att jag vågar börja glädja mig på riktigt. Det känns underbart. Lilla Turelisa.

Hjärtslag i mörkret.

Röv röv röv röv. Så mår jag just nu. Jag går in i vecka TRE av DÖDSFÖRKYLNINGEN ™. Förförra fredagen var jag ned till skolan och skrev tenta. Jag mådde grisigt. Jag mådde illa. Jag svettades. Och tänkte att det var väl graviditeten. Att sitta i ett mindre klassrum med typ noll luftkonditionering när man är aningens känslig för olika dofter är INTE ATT FÖREDRA. Jag var tvungen att springa ut flera gånger. Och provet gick väl sådär, tror tyvärr jag inte klarade det. Får snart veta. Usch. När jag väl kommer hem går jag och lägger mig en stund för att vila, tyckte att jag frös mycket fast jag låg under duntäcket. Tog febern sedan. Närmare 40 grader. Då var det kväll och jag skulle gå och lägga mig. Bra att jag gick en hel dag, och antagligen dagen innan (på onsdagen så fick jag ont i halsen och tappade rösten så jag tycker jag borde kunna lägga ihop två och två) med för jag mådde lika dåligt då, och fattar inte att jag har feber utan tror det är graviditeten. Sedan var jag däckad hela helgen. Och jag har inte blivit helt kry sedan dess.

Förra veckan startade inte heller särskilt bra då jag började blöda på måndagen. Jag grät. Och var allmänt förstörd. Både sjuk och nu ett missfall? Inte igen! Ringde till kvinnokliniken och pep fram vad som hände och grinade i luren. Den omtänksamma barnmorskan på andra sidan luren bad mig att komma in, så skulle vi kolla hur det var fatt. Jag grinade hela vägen in till sjukhuset i bilen. Jag grinade hela vägen från parkeringen till sjukhuset. Och hela vägen in till kvinnokliniken. Sedan fick jag sitta i två timmar i väntrummet. Och grina.

Tillslut fick jag komma in i ett undersökningsrum och jag sätter mig i den där djävla gynstolen, precis samma undersökningsrum som när missfallet konstaterades i somras. Läkaren säger att ja, hon ser färskt blod. Och att hon nu skulle kolla lite innan hon pratade med mig. Hon utförde undersökningen, ett VUL dvs vaginalt ultraljud medans jag låg där och vara ville försvinna. Så säger hon “jag ser ett levande foster“. Ja. Då grinade jag ännu mer. Så slår hon på ljudet och Tures hjärtljud ekar ut i rummet i den stadiga snabba takten. Ja då grinar jag ännu mer så jag hulkar. Därinne simmade en liten klump på 7+4 veckor omkring och hade ett hjärta som slog. Och blödningen, ja det var inget farligt. Sedan träffade jag min bästa vän ute i korridoren och då grinade jag lite till. Jösses. Mycket grin den dagen. Och idag är jag då i v 8+4. Flyttades tillbaka ca en vecka från den beräkning jag hade. Nedräkningen mot magiska vecka 13 fortgår. Men jag känner ett visst lugn. Jag tror Ture stannar därinne nu. Jag tror det. Har varit på ett första besök till barnmorskan min med, samma som när jag gick med Viggo. Han är helt underbar.

Men ja. Förkyld var det. Var inte ned till skolan en enda dag förra veckan. Sista kursen nu är branschengelska och den är på 4 veckor. En hel del muntligt, lite fortlöpande examination under lektionerna så det är såklart viktigt att vara på plats. Inte så bra för mig just nu vill jag lova. Och jag är så otroligt trött på skolan nu. Men måste försöka hålla ut. Målet är att proppa kroppen full med Alvedon imorgon och åka ned till skolan över dagen. Det lär väl gå som det går, men jag måste på plats. Och åka tåg funkar inte längre, jag blir så himla åksjuk. Orkar verkligen inte med det också.

Har fortfarande inte fått tillbaka min stickmojo. Känns tomt. Ingenting är riktigt kul. Höstsvackan är här. Jag gör allt jag kan för att hålla mig flytande och drar ned på allt. Går och lägger mig vid sju på kvällarna och sover som en gris, tack och lov kan jag sova nu igen. Ordinerat mig själv promenader men i och med förkylningen så är jag som en urvriden trasa. Måste vila och hämta andan när jag gått uppför trappen från vår hall. Nä, det är ingen fart på tanten nu.

Ingen bra kombo, alls.

Vill ni veta något som inte är en bra kombo? Ska tala om det för er. Att torka halvrutten (den ska tydligen helst vara just rutten för att få fram fin blå färg) svamp ute i hallen och vara lite känslig för dofter pga gravid.
Men annars är det fredag! Jag gör mina sista timmar inom primärvården på praktiken sedan ska jag iväg till Friskis&Svettis och lösa ett träningskort och premiärträna med Carolina. Har varit medlem på Friskis till och från under snart tio år tror jag. Och efter det blir det fika och stickning på stan, och sedan hörrni… är det fredagsmys med familjen!

Vecka 7.

Idag tågar vi in i vecka 7. Drömt om missfall och blodiga klumpar hela natten, fräscht. Men vaknar ändå vid gott humör. Har en god känsla för det här.

Embryot är ungefär sju millimeter långt. Det som ska bli ögon syns som två fördjupningar på var sin sida av huvudet. Ett veck som ska täcka ögat håller på att växa fram. På sidorna av huvudet sitter också några små knoppar, som senare ska smälta ihop och bilda ytterörat. Näsan håller på att utvecklas och det bildas broskanlag till skelettet. Mun och näsa har fortfarande ett gemensamt hål, där tungan börjar ta form. Armarna och benen växer fram. Händerna börjar synas som små paddlar. Tidigt i embryots utveckling finns i ryggslutet något som liknar en svans, som brukar försvinna i vecka 9. Embryot har börjat bilda sitt blod, och hjärtat pumpar runt blodet i de blodkärl som redan har utvecklats.

Annars så har jag vinröda manchesterbyxor idag. SÅ fab. Och jag beställde hårfärg igår. Nu ska här piffas. Hade en så grymt dålig dag igår, kände mig tråkig och allmänt ugly. Synd att man vid 31 års ålder fortfarande ska göra det. Men jag vet att jag kommer må bättre bara jag kommer igång och tränar, då blir jag i bättre balans mentalt.

Snart är det dags….
Snart är det dags….

Idag har jag skickat ett mail till barnmorskan jag gick hos när jag var gravid med Viggo. Både en fråga angående om jag ska ta cellprovet jag är kallad till (när jag var gravid med Viggo och blev kallad till detta blev det sagt att jag skulle ta det efter förlossningen istället) och att jag gärna vill gå hos honom igen när det blir dags. Han är en så bra, mjuk människa. Och har igen vikthets. I och med att jag nu är mer överviktig än jag var första gången så har jag en hel del oro i bagaget. Jag skäms. Jag skulle ju så stort gå ned i vikt tills jag blev gravid igen. Och här är jag nu, fetare än någonsin. Jag mår väldigt dåligt över det. Men nu är det ju bara att gilla läget. Men känner att jag behöver ha ett bra bemötande angående detta när jag väl skriver in mig. Jag har ju både gamla ätstörningar och depressioner i bagaget och känner att det finns risk för att en vikthets drar igång om det blir ett BMI-OCH-VÅG-bemötande. Jag klarar inte det. Och Mikael var bra på det. Nu inväntar jag med spänning ett svar från honom. När jag var gravid var jag också mitt under en behandling för den depression jag levt med under många år. Allt var rörigt. Nu har jag en annan struktur, vet vart jag är sårbar och inte. Och vill använda det till min fördel.

20161006

Vet ni jag känner mig lite sliten just nu. Att hantera känslostormar hemma, inom mig själv och samtidigt studera och jobba… det tar ut sin rätt. Kommer hem på kvällarna nu och vill bara sätta mig i soffan. Eller nä, jag vill bara lägga mig i sängen. Energin finns inte riktigt där för att ta hand om hemmet. Gör små insatser då och då men det bli mig övermäktigt. Tvätthögarna, saker som ska läggas in på vinden, leksaker som ska plockas undan, kartonger som ska till återvinningen, blommor som egentligen borde planteras om och i minsta fall i alla fall vattnas, dammsugaren som ska ställas undan, dammet som ska torkas inne på toaletten. Allt allt allt. Och jag känner hur all energi bara försvinner. När jag kliver utanför dörren på praktiken känner jag bara åh nej, för jag tänker att jag ska hem till kaoset. Och det suger den minsta lilla energi jag har kvar ur mig.
Hur i all sin dar tar jag mig ur den här negativa spiralen?
Åker hem. Gör mat. Existerar någon timma. Går och lägger mig samtidigt som ongen går och lägger sig. Repeat ungefär hela veckan.  Någon slags överlevnadsstrategi antar jag att det är. Och jag vet ju  också att jag snabbt är ute på rätt tunn is, att jag måste ta hand om mig själv. Men hur!

Ytligt hårigt.

Jag är inte nöjd med mitt hår. Jag som velat ha grått hår hur länge som helst. Nu har jag någon grå nyans men känner mig inte helt nöjd just nu. Idiotiskt eftersom jag precis köpt en stor flaska schampo och en tub med färginpackning i grått/silver.
Men nu när det blir så ruskigt ute. Funderar jag på någon annan färg. Kanske en kall brun nyans? Eller mörkt brunröd? Min frisyr är hopplös för tillfället då jag håller på att växa ut en kort pixiecut. Just nu har jag en riktig kärringpage strax vid örat. Hjälper inte att jag har den här färgen just nu heller. Vore betydligt snyggare på riktigt kort hår, eller långt hår inbillar jag mig. Och jag har ju inga planer på att klippa mig ännu. Och den där längden kommer… sakta men säkert.

Minusgrader.

Tre minus var det nu när jag körde ongen till dagis. Det är både härligt och jobbigt. Jag mår lite tjuvens nu på morgonen, men inte om det är hormoner eller det faktum att jag inte var sugen på något till frukost så jag åt en kall varmkorv…. hm!
Ikväll kommer Carolina och Vera och hälsar på. Marsvinsmys och stickning står det på schemat. Och en hel del fikande kanske. Det var ju kanelbullens dag igår så jag har bakat kanelbullar. Tyvärr blev de inte lika goda som de brukar bli, men skulle tro att de kommer gå ned.

Tänk om.

I min oro att tänk om det bara är hormoner som är kvar…. tänk om. Ringde Kvinnokliniken och en ängel ringde upp. Så himla snäll och trevlig. Och hon hade också tagit upp min journal, inte alltid det känns som om de gjort det när man ringer vården utan man får berättar exakt allt. Hon ville inte att jag skulle oroa mig. Hon trodde absolut inte att det var hormoner från det förra missfallet utan att jag verkligen är gravid.
Och plötsligt känns det ändå lättare. Ja det är 10-15 % risk för missfall. Men det betyder ju också att det faktiskt är 85-90% chans att allt går bra. Jag behöver vända på siffrorna, och se det på det viset istället.

Glädjande morgon.

Haft en rätt bra lämning på dagis, det känns betydligt enklare att starta upp dagen då. Sedan gick vi in till småbarnsavdelningen dit en av ongens favoritfröknar har börjat jobba. Hade ett par raggsockar att överlämna, hon blev väldigt glad och då blir jag också glad. Jag älskar att kunna göra andra människor glada genom mitt hantverk och hobby. Jag stickar ju egentligen aldrig på beställning men ibland kan jag känna att jag gärna kan göra små undantag. Gällande detta tillexempel.
Har sovit så bra den här natten också, vaknade bara en gång vid tre. Det är så tröttsam att ha dessa uppvakningar. Men antar att det bara är att vänja sig, fortskrider det här graviditeten vet jag ju vad jag har att vänta mig framöver. Helst när jag inte längre kommer kunna sova på mage. Jag sover alltid på mage.

Eftersom det är så tidigt så har vi inte gått ut med det ännu. Även om jag skulle kunna göra det. Blir det missfall (igen) så blir det. Det blir ju inte mindre jobbigt med ett missfall genom att andra vet om det, i alla fall inte för min del. Eftersom inte så många vet om att jag bloggar här så, ja. Här är det en liten pysventil. Idag känner jag mig lugnare i kroppen gällande graviditeten. Jag gjorde ett test till igår, eftersom jag hade ett över. Och aldrig har ett test varit så väldigt positivt. Strecket som talar för en graviditet kom direkt, och var nästan starkare än det andra. Jag har det inne i toaskåpet, så jag tar fram det och ser på det då och då. Då spirar lyckan i mig. Häng kvar lilla du, häng kvar. Jag längtar så efter dig! Om 2 dagar har ännu en vecka gått. På torsdag går jag in i vecka 6. Det närmar sig tiden för förra missfallet. Nå. Det är under nästa graviditetsvecka som hjärtat ska börja slå. Hoppas verkligen att det yttepyttelilla hjärtat slår….

Idag ska jag kila ned på stan vid ett. Har ett möte på banken med min karl. Vi ska höra lite hur det funkar om vi skulle vilja låna till en gård, genom karlns företag. Det är ju liksom helt andra pengar det rör sig om när det är en gård än en vanlig villa. Och reglerna och tillvägagångssätten är visst också annorlunda.

Balans och sommarjobb.

Det är tydligen sommar nu. Och ja, det är grönt ute. Bönderna jobbar som tusan och det blåser hela tiden så jag antar att det antas vara sommar. Men kommer värmen så kommer den i juli, för jag har sagt att jag ska jobba hela juli. Och då brukar det kunna bli varmt. Så tacka mig. Typ. Men som jag ser fram emot att jobba! Jag tände till rejält efter bakslaget med praktiken och tog kontakt med facket. Och det gjorde sitt, jag blev rentvådd och nu har en av de (enligt mig) intressantaste avdelningarna inne på sjukhuset givit mig jobb hela juli. Det ska bli vansinnigt roligt. Jag ska sitta inne på ett kontor och skriva diktat. JAG ÄLSKAR DET. Det här yrket är så sjukt roligt att jag knappt vet vart jag ska ta vägen när jag tänker att det är mitt framtida yrke. I februari är jag klar! SWEET.

Något jag funderat på här i dagarna är hur vi människor fungerar i relationer. Detta klassiska med att ge och ta. Umgicks väldigt intensivt i en tid med ett par jag och min man. I mer eller mindre alla fall var det jag och den andra tjejen som drog igång projekt, idéer om vad vi skulle hitta på osv. Tyvärr tog det slut mellan dessa två och jag försökte fortsätta ha en relation med dem båda två. Gick inte så bra. Egentligen bara av den anledningen att när det bara låg på mig att vara den som skulle slå på trumman att ses, så tröttnade jag efter ett tag att dra det lasset. Ingen vill alltid vara den som frågar om man ska ses, vara den som alltid kommer på vad som ska göras, vara den som frågar, Ibland vill man också bli tillfrågad.

Eller kanske finns det många därute bland er som faktiskt också VILL vara den som alltid styr och ställer. Jag är inte sådan i alla fall. Jag vill ha någon slags balans. Hur gör man när balansen faktiskt inte infinner sig?
Jag har varit i väldigt många relationer (och nu menar jag i första hand vänskapsrelationer) där jag känner att jag alltid är den drivande personen. Och det tröttar ut mig. Jag avskyr att ständigt vara projektledare.
När det också blir så att jag får en känsla av att jag måste tjata mig till att ses, blir jag ännu mer sliten emotionellt. Och där har jag varit. Många gånger.

Kanske är jag en sådan som kräver mycket av mina vänner? Är jag klängig? Jag vet inte. Jag känner mig inte som en klängig människa. Oh well, sådant sitter jag och funderar över.

Men nu ska jag åka och städa ur bilen.