Hjälp håller jag på att få nördnacke?!

Jag tror att jag har börjat utveckla nördnacke som är en slags böj till följd av allt surfande och jobbande på datorer och mobiler.

Det är ett fenomen, nördnacken. Om du inte har hört om den så kan du ta en titt i spegeln eller be en vän om att kolla. Du ska ha en rak linje som går från ditt öra och ner till höfterna då du står upp rakt. Om ditt huvud pekar framåt så betyder det att du inte har en rak hållning. Det betyder antagligen att du har suttit alltför många timmar böjd över en dator eller mobil.

Jag tror faktiskt att jag håller på att få en nördnacke. Jag har ju alltid gillat sport och har till exempel dansat vilket är bra för hållningen. Men precis som alla andra så lutar jag mig dagligen över diverse skärmar. Det är ju en del av livet nuförtiden.

Nördnacke är inte bra

Det är bra att kunna göra saker på mobilen och på datorn men nördnacken är inte bra. Rent fysiologiskt så är det inte bra att huvudet hänger framåt. Det kan leda till ont i nacken och andra saker som är mycket värre. Jag är faktiskt lite stel då och då över nacke och rygg. Det kan bero på att jag sakta men säkert har fått böjen som inte ens gamla människor vill ha.

Vad ska man göra åt eländet?

När jag insåg att jag har en liten böj som inte var där tidigare så började jag genast att söka online efter lösningar. Jag hittade en kiropraktor i Australien som förklarade hur man kan rätta till nördnacke med dagliga övningar. Det ser bra ut men när ska jag hinna detta?

Det fanns också en rad videos på Youtube med muskulösa snubbar som visar hur man ska stretcha nacken och motverka böjen. Det verkar ju bra men jag tycker att det var lite svårt att relatera till en muskelknutte som antagligen inte har en aning om hur det är att försöka skriva en text samtidigt som barnet vill rida ranka på benet.

Min lösning blir ett gymkort. Om jag har ett gymkort så måste jag gå dit. Då kan jag börja ta klasser som yoga och pilates för att göra något åt den här böjen. Min plan är att gå två gånger i veckan till att börja med. Mamma har redan sagt att hon kan vara barnvakt. Dessutom så tänkte jag testa tekniken som kiropraktorn visade. Den gick ut på att stå mot en vägg och veva lite med armarna i olika riktningar. Det kan ju inte vara alltför svårt.

Viktigt att börja nu

Jag tror att det är viktigt att börja jobba bort nördnacken nu. Om jag väntar för länge så kommer det att leda till värre böj och då blir det svårare att fixa. Det är inte samma sak som att pusha pokerklubb och festande på framtiden. Hälsan måste gå först, så enkelt är det.

Saker man inte tänker på innan barn

Det finns mycket som man inte kan veta innan första barnet och det är nog mycket bra.

Innan jag fick barn så hade jag många tankar om hur livet som mamma skulle bli. En del har jag totalt glömt bort men häromdagen så påmindes jag. Jag träffade min kusin hemma hos min mamma, och hon är nu gravid. Det var så kul att höra hur hon resonerade både omkring födsel och om livet som mamma. Jag insåg att det finns så mycket som man inte tänker på innan barnet väl kommer.

Här är några exempel på saker som jag inte tänkte på innan det blev barn.

Du får vänta på att kissa

Det här kan låta helt sjukt men oj vad jag har hållit mig som mamma. Det är ju inte klokt vad man kan sitta och hålla benen i kors bara för att ungen inte ska vakna. Han ligger äntligen och sover mot bröstet och det är tyst. Nu kan jag lirka loss ungen och lägga i sängen för att smyga mot toaletten.

Om jag väl genomför kuppen så lyckas det sällan. Bebisen vaknar så snart som lakanet rör vid kinden. Jag har då bara vänt mig för att försöka ta mig till toan. Men då den lille börjar gny igen så plockar jag snabbt upp honom. Nu förstår jag varför den äldre generationen hela tiden ger rådet att inte ständigt plocka upp gråtande bebisar, det blir ju aldrig tid till att gå och kissa!

Barn sover inte hela natten

Vem var det som skrev den där boken sova hela natten? Jag borde nog ha läst den istället för att intala mig att barnet kommer att sova då jag sover. Om jag ändå är mammaledig så kan vi ju mysa tillsammans. Kolikmys då… Barn sover inte hela natten, inte när de är en vecka och inte när de är ett år. Så enkelt är det. När jag får en natt med 7 timmar i rad så känns det som ett mirakel.

Men en sak kan jag säga. Man vänjer sig. Numera så klarar jag mig bra med mindre sömn. Jag behöver inte längre ligga och dra mig till 9.00 en söndagsmorgon för att det ska kännas rätt. Det verkar som att det finns en hel del kraft att ta från alla år då sömn har varit en självklarhet.

Det kan bli svårt med multitasking

Kvinnor är inte bättre än män på multitasking men den myten tycks ha ätit sig in i vårt medvetande. Försök att svara i telefon då du håller i en unge som är arg samtidigt som du försöker undvika att bränna middagen. Kaos, totalt kaos! Det var ingen som förberedde mig på vilket kaos det kan bli då jag inte får en lugn stund över till att tänka. Det går ju inte att vara smart när det är hands on som gäller.

Restauranger och barer är inte barnvänliga

Sist men inte minst, ungar passar inte på restaurang och i baren. Musiken är alltför högljudd och andra tycker inte om synen av kids i blöjor då de är ute för att glömma bort livet därhemma en stund. Jag insåg inte att utelivet skulle ta så mycket stryk av ungen men det får det vara värt. Tänker mig att jag kan komma tillbaka till suset och duset om några år…

Mammor vill också leka

Vi mammor vill också leka och det kan vi göra på många olika sätt. Mobilen ger vuxen lek som faktiskt behövs då vardagen är grå.

Att mammor bara vill ta hand om barn och hem är verkligen inte sant. Men det blir ändå så att det mesta av markjobbet faller på mig. Med en hjärna som hela tiden är ute efter intressanta saker så är det inte alltid så lätt att bli förpassad till spisen. Okej, gubben är inte en dålig människa. Han hjälper till och är absolut inte av den åsikten att barn och hem är kvinnogöra.

Men lek då? Är det bara något för barn och män som inte har vuxit upp? Nej! Jag tycker att mammor också ska få leka. Det gör jag och rekordmånga svenskar. Jag satsar på flera svenska nätcasinon där det finns blackjack och poker. Slots är i nuläget inget för mig. Jag tycker rentav att det är lite märkligt att man kan snurra en massa varv på en maskin som inte kräver mer än tur.

Pokerklubbsplaner

Jag har faktiskt haft pokerklubbsplaner i flera års tid. Några av mina närmsta vänner tycker också om att spela poker och dricka whiskey. Det här är dock något som vi inte längre hinner med. Men jag tycker att vi borde det. För mig så är poker en lek som stimulerar på ett så bra sätt. Jag känner mig avkopplad efter att ha suttit en stund i koncentration.

Kanske kommer vi att komma igång med regelbundna möten i framtiden. Just nu så verkar de flesta ha fullt upp med markjobbet och kanske glömmer de bort att leka. Jag glömmer inte bort hur viktigt det är för mig att få gnugga geniknölarna med jämna mellanrum. På casinon online så kan jag spela poker och blackjack själv mot datorn eller mot andra och det är kul. Vuxet kul!

Schack är också kanon

Ett annat spel som är lite lättare att motivera är schack. Jag tar mig tid till en omgång schack då och då på min padda. När det blir kväll och jag egentligen borde ta hand om saker i köket eller tvättstugan så slår jag mig ned på soffan och drar igång nätverksspel mot andra. Det här är något som ger mig så stor tillfredsställelse och jag tänker inte ge avkall på spelen.

Fast jag har märkt att det blir mindre klagomål från partnern då jag spelar schack. Det här spelet har lite högre status än poker. Fast det tycker jag är märkligt. Poker och blackjack kräver också en hel del hjärna. Det går inte att vinna enbart på tur.

Lek utomhus

Mammor behöver förstås inte bara sitta på soffan och spela spel för att ha kul. Jag tycker att det finns en hel del lek med barnet som känns bra. När vi går till lekplatsen så ser jag inga problem med att även jag gungar en stund. Så länge som det inte står några ungar runt gungorna med stora ögon så stör det ju ingen. Dessutom så tycker pojken min att det är extra kul att gunga då jag gungar bredvid. Det är lek som vi delar och som jag tror leder till stor hälsa!

Släktforskning på tv och DNA tester

Det är på mode med DNA tester och det verkar som att det här kan vara något som förklarar en hel del om personlighet och val i livet.

Jag gillar tv-serien Vem tror du att du är. Den finns på Youtube också från andra länder. För mig så spelar det inte så stor roll vem det är som släktforskar. Det som är så spännande är att varje avsnitt visar att det finns likheter mellan generationerna. En person som tycker om att måla hittar släktingar flera hundra år tillbaka som höll på med samma sak.

Något som jag fick upp ögonen för via programmen om släktforskning är DNA test. Jag tror att det var Martina Haag som fick testa sin mamma för att se om en berättelse om en pappa från Tyskland stämde. Det verkar så spännande att få veta vilka länder man har ursprung i men jag är inte säker på att de här testerna verkligen är så korrekta.

I ett annat avsnitt så var det Magnus Härenstam som ville se om berättelsen om en viss adelsman som pappa till en oäkting kanske stämde. Han testades och så även en ättling till adelsmannen. Det blev ett negativt resultat och Magnus verkade lite besviken. Fast jag funderade lite på om det inte kunde vara så att adelskvinnan som var mamma var minst lika duktig på att hitta nöjet på annat håll.

I sådant fall så kanske oäktingen var mer äkta vad gäller släktskap med adelsmannen än barnen som han trodde var hans egna barn med frun… Det skulle jag ha sagt till Magnus om jag hade fått chansen att träffa honom.

DNA tester är lite obehagliga

Jag tycker förvisso att det kunde vara kul att få veta lite mer om rötterna rent geografiskt. Det skulle ju också vara roligt att ha för framtiden och visa barnbarnen. Men de där DNA testerna tycks ju komma med mer information om saker som sjukdomar. Jag vet inte om jag är redo att få veta vilka sjukdomar jag riskerar på grund av mina gener.

Maggan säger att det är värre än så. Hon säger att företagen som samlar in informationen om DNA planerar att använda den på lite olika sätt. Dels så kan DNA testerna ge information som kan leda till upptäckter av mediciner värda en förmögenhet. Om du tar testet så får du betala för det. Du betalar alltså för att ett stort företag ska bli ännu rikare i framtiden.

Maggan menar också att testerna kan komma att användas för att skicka reklam till personer som kan förväntas få vissa sjukdomar. När testresultatet visar att du riskerar en viss typ av sjukdom så blir du mer benägen att köpa sådant som kan motverka eller bota den.

Jag vet alltså inte om jag kommer att testa mig för att få veta mer. Det känns intressant men jag tycker fortfarande att det verkar lite för oseriöst och så vill jag inte att stora företag ska ha så personliga detaljer om mig och mitt barn som ju har en del av samma DNA.

Varför har vi så många leksaker?

Så mycket leksaker men ingen tycks leka med dem, måste vi verkligen ha så många leksaker?

Jag tog ett steg in i vardagsrummet och höll på att säga några ord som jag snabbt ångrade innan de kom över läpparna. Vad fasiken gör den spetsiga trasiga leksaken på tröskeln? Jag inser att ingen har lekt med den plastbiten sedan den en gång föll av bilen som inte var gjord för en livlig pojke. Varför har vi så många leksaker? Jag har flera teorier…

Leksaker för kreativ lek

Många av mina bekanta ojar sig över att barn och föräldrar numera lägger så mycket tid på skärmar. Det här känns inte kreativt och då behöver vi ju leksaker som motverkar skärmarnas onda. Men det finns faktiskt teorier om att för mycket leksaker inte alls leder till kreativitet. Det ligger det nog en hel del i.

Det är ju kanonbra med saker som barnet faktiskt utvecklas av. Att lägga ett pussel är kul och utvecklande men många av prylarna som finns i vårt hem är ju inte till för gemensam lek. Tanken är snarare att pojken ska leka själv så att jag kan göra allt annat som jag måste hinna med.

Då blir det alltså en massa leksaker som alla ska främja kreativitet men som istället leder till stor förvirring. En lösning kan vara att bara låta några få finnas framme på lekhyllan. En annan att kasta trasiga leksaker innan de gräver sig in i fotvalvet…

Alla kommer med leksak

När det kommer besök så tycks det vara en regel att barn ska få leksaker. I varje fall från mormor, moster och faster. Det här är ju verkligen trevligt och det är klart att vi föräldrar uppskattar presenterna. Men vad är det med ebay-hysterin som råder just nu. Det kommer billiga prylar från Kina titt som tätt.

Robotar som blinkar och spelar musik är kul under cirka 10 minuters tid. Sedan kommer de att gå sönder då de flyger från soffan och rätt ner i stengolvet. (kanske var det en plastbit från den dansande roboten som låg på tröskeln…)

Jag tycker att alla som kommer och hälsar på ska gå med en leksak istället. Men säg inte att det var jag som sade det. Det här kan bli rätt så jobbigt för barn tycks komma ihåg hur mycket de älskar den där bortglömda legogubben då den är på väg ut.

Det ska vara så

Det ska vara mycket leksaker, det bara är så. Vi lever i en tid då prylar är ett bevis på kärlek. När jag vill glädja man eller barn så ger jag något. Att ge av min tid är självklart. Det är ingen som tackar mig med gråten i halsen för att jag plockade upp strumporna från golvet. Men när det kommer till ett paket, en present, ja då får jag det positiva stimuli som gör så gott.

Ett barnrum ska ha leksaker. Om det inte finns en massa prylar på golvet, i korgar och på hyllor så är det något som inte stämmer. Det här är en uppfattning som jag tror de flesta har. Så länge vi ser på leksaker på detta vis, som en självklarhet, så fortsätter de att strömma in i våra hem och liv. Därför har vi så många leksaker att vi inte ens kommer ihåg vad vi ska göra med dem!

2017-04-28

När stressad tar över längtan efter barnet och krossar den. När allt som faktiskt var så ljust och fint blir kladdigt och kallt, och det blir svårare och svårare att andas och le och allt går så rasande fort.
Att all längtan bara blåst bort. Stressen tar över och all omöjlighetskänsla smyger sig nära inpå och viskar, att det här blir fan inte lätt…och du kommer knappt klara det, och tänk om barnet kommer tidigare och mitt i allt? Hur ska du orka den förlossningen, ska du vara lika slut och borta som vid den förra? Du som inte ens minns stunden när ditt förstfödda barn lades upp på ditt bröst för att du var så utsliten och trött.
Alla runtomkring säger att de finns, de ska hjälpa. Men jag känner mig inte mottaglig. Hur ska de kunna hjälpa mig genom detta, tankarna snurrar. Och ensamheten kryper så gosigt nära intill och tar med sig ångesten och alla negativa tankar i släptåg.

Jag är så trött, stressad. Och jag kan inte förmå mig att vila, för i vilan kommer alla tankar flygande. Jag kan inte vara “hemma”, som inte ens känns hemma längre, för hemma finns alla måsten. Och är jag på någon annan plats finns bara tankarna att jag borde vara hemma.
Allt har blåst upp så fort, och alla slitna känslor som legat på lur men som jag hållit på avstånd har kastat sig över mig och jag känner mig så svag.

Snart nytt år.

Ja gott folk, snart är det nytt år. Jag sitter här hemma i ett kaos av leksaker. Hela vardagsrummet är ett jordbruk tror jag. Ongen fick bland annat en stor maskinhall i julklapp, och lite nya fordon och tillbehör till traktorerna. Gissa om han är nöjd. Och orka bry sig helt i att det är ett jordbruk över hela golvet, han leker så väldigt bra. Och hans egna rum är rätt litet för att han faktiskt ska få plats med allt.
Julen blev bra. Tycker december gick så otroligt fort, rekordsnabbt! Noll stress för min egen del också. Underbart. Jag inriktade mig på en lugn jul och att ongen skulle bli nöjd. Så blev det också så. Sedan att han nu i dagarna trätt in i någon ny trotsperiod är en annan sak. En vecka till är han ledig innan det är dags för dagis igen. Och då blir det på en tillfällig avdelning för ongens avdelning ska renoveras. Snacka om lyft det blir, hela dagiset renoveras.
Turelisa gick in i vecka 18 idag. Med andra ord är jag i vecka 17+0. Gått 17 hela veckor och går in i vecka 18. 13 dagar kvar tills det är dags för ultraljud, spännande! Den här gången vill jag gärna ta reda på vad det lutar emot, en Ture eller en Lisa. Dock är inte Lisa aktuellt som namn. Ture däremot! Och jag tror ju det är en liten Ture som simmar omkring därinne och lyssnar till mitt hjärta.
Och angående människan som hade svårt att jag var så glad för min graviditet. Hon är borta från alla mina sociala medier nu.

2:a trimestern.

Lunch. Ungefär enda stunden jag faktiskt tar mig tid att skriva några rader här. Min blogg ligger i palliativ vård känns det som.
Lucia idag, och vi var nu på morgonen på firande på ongens förskola. Han var en pepparkaksgubbe, självklart den finaste pepparkaksgubben någonsin. Men inte ville han stå och sjunga med sina kompisar, nej han satt i mitt knä. Men det funkar det med. Min underbara fina lilla kille som nu är så stor. Och med viss spänning ändå väntar på den där bebisen som ska komma. Tänk att han ska bli storebror? Fast mina tankar kring Turelisa går upp och ned. Ena stunden vågar jag glädja mig. Andra stunden känns det som om jag bara är tjock, att kanske det lilla hjärtat inte slår mer. Suck! Hemska och jobbiga tankar som bara kommer. Längtar tills tiden då liten ger sig tillkänna dagligen med sparkar. Några veckor till. Jag har redan känt liten vid ett par tillfällen. Men såhär tidigt är det dessvärre ofta väldigt långt mellan gångerna. Och det är då tankarna kommer.
Annars sitter jag i en riktig skitsituation både moraliskt och känslomässigt. Jag skulle så gärna vilja skriva ut allt, få det ur mig och få dela bördan. Men det kan jag verkligen inte. Det vore inte rätt. Läser fel person kan mycket gå åt helvete. Och jag är väldigt rädd att själv komma i kläm också ska jag vara ärlig att säga. Den här sitsen har jag suttit i förr och jag hatar, hatar, HATAR att vara här igen. Hade lovat mig att aldrig placeras i denna sits igen. Men ibland leder livets vägar dit. Och jag står handfallen och vill skrika, bråka och säga ett par sanningens ord! Men vet att det skulle sätta en annan människa rejält i skiten. Åh, hat!

Nå. Nå. Tänk på annat.
Jag är inte ett dugg stressad över julen! Alla julklappar är inhandlade och julafton ska inte firas hemma i huset utan hos sväronen och hemma hos mina föräldrar. Så bekvämt. Och precis det jag behöver efter den här hösten… eller hela det här året.
Och jag är i vecka 15! På vårdspråk 14+4, dvs 14 hela veckor och 4 dagar. Turelisa ska vara ungefär 14 cm lång och väga 100 g. Kan suga på tummen nu. Häftigt. Det är ju lätt hänt att man blir fixerad vid veckor, men insåg ena kvällen att jag är i 4:e månaden! Det känns lite längre på något vis än när man säger vecka 15. Igår var det exakt en månad kvar till ultraljudet. Och jag och karln firade 4:årig bröllopsdag.

Jag drömmer så mycket sjukt. Vill knappt sova. Nattens dröm bjöd på att min mamma slog mig i ansiktet och skrek att hon hatade mig och önskade att jag aldrig fötts. I förrgår drömde jag att en liten flicka jagade mig och flera andra med ett gevär och skulle skjuta ihjäl oss, vi försökte gömma oss i en stor ladugård med massor av uthus. Tack hjärnan för alla fina drömmar….

Om att få glädjas.

När jag klev upp tidigare idag såg jag att jag fått ett meddelande från en bekant på sociala medier. Ett långt meddelande. Där summan av kardemumman var att hon ville att jag skulle tänka på henne, och alla andra i min kompislista som fått missfall eller var ofrivilligt barnlösa. Eftersom missfall var så vanligt. Och eftersom jag borde veta hur det känns eftersom jag tidigare i höstas tyckte det var jobbigt att läsa om mina vänners graviditeter när jag fått missfall. Vi hade nämligen pratat om detta, då hon tog kontakt med mig angående att jag fått ett missfall och hon ville finnas där för mig om jag behövde prata vilket var väldigt rart av henne.
Men det här? Till saken hör att jag inte direkt bombaderar min feed med min graviditet. Jag skriver ett inlägg då och då. Igår två, först ett att jag varit på en extrakoll hos min barnmorska och fått lyssna på hjärtat på Turelisa pga oro. Eftersom jag fick ett missfall för ett par månader sedan så ja, oroar jag mig en hel del. Andra inlägget igår var ett inlägg om att jag började inse att, wow – vi ska faktiskt få en bebis till sommaren! Tanken börjar verkligen sjunka in nu.
Men jag tycker det inte spelar någon roll hur många inlägg jag skriver. Det här är min glädje. Det här barnet är så himla efterlängtat, jag har längtat flera år men mitt psykiska mående och andra omständigheter har gjort att vi valt att vänta.  Jag må få vara hur glad jag vill. Överallt. Utan att någon ska komma och säga åt mig att jag ska tänka på alla andra som inte blir gravida/får missfall. Jag är för fan en av dem själv. Jag mådde skit i höstas när jag fick missfall. Jag avföljde flera personer som då var gravida för jag orkade inte läsa deras uppdateringar. Men eftersom känslan och problemet låg hos MIG så tog jag beslut utifrån det, och det innefattade inte deras inlägg, att de skulle agera på något annat vis. Och det var en kniv i hjärtat när jag satt på min dåvarande praktik som låg VÄGG I VÄGG MED SUNDSVALLS BARNMORSKEMOTTAGNING. Hur kändes det att se dessa gravida kvinnor varje dag? Ja skit. Men så är ju ändå verkligheten.
Fick ett svar från personen. Ett ännu längre svar. Om hur det var synd att jag inte var en människa som visade hänsyn, att hon minsann också mått psykiskt dåligt osv osv. Att hon skulle ta bort mig nu. Och att hon inte förstod vitsen med att dela privata saker på sociala medier osv. Men hallå. Att jag är gravid är synligt för alla. Jag döljer ingen stor hemlighet heller. Det jag eventuellt skriver på sociala medier är sådant som jag skulle kunna berätta för vem som helst. Trött jag blir.

Jag känner verkligen för alla ofrivilligt barnlösa och alla medsystrar som får missfall. Det är hemskt. Men jag tänker inte sluta visa min glädje för det här barnet. De som inte klarar av det får faktiskt se bort, eller ta bort mig som vän.

Lögner.

Lögner. Kan vi prata om det?
Jag förväntar mig att mina närmsta vänner och min familj ska hålla sig till sanningen. Men nu har jag dessvärre nyligen varit med om att en person ljugit mig rakt upp i ansiktet. Jag blir både irriterad och ledsen. Jag vet ju att det är rena lögner, man kan inte ens säga att det är vita lögner eller försköning av livet utan rena lögner. Jag har så lust att bara informera människan om att jag vet att det inte alls är som hen säger. Att hen beter sig himla illa och borde börja ta ansvar och fungera som en vuxen person. Och framförallt sluta ljuga för MIG, för det finns verkligen ingen anledning! Men jag kan inte detta. För det skulle sätta andra människor rejält i skiten. Det är ju inte meningen att jag ska veta om sanningen som ligger bakom allt, utan bara denna förskönade saga om hur allt är.
Att säga att en annan person beter sig som ett kräk när man i själva verket är den som beter sig illa…

Aaaah!