Kritik och respons.

Vad konstigt det blir ibland. När man tycker att man presterat något bra, och får efter lång tid få en retur om att det inte alls varit som man tänkt sig. Inte alls bra. Som en kalldusch.
Det är väl kanske rätt ofta svårt att ta negativ respons. Men det beror också på hur den läggs fram. Jag brukar säga att min andra chef jag hade här i livet var så len i käften att hen kunnat avskeda en och man hade gått ut från kontoret med ett leende på läpparna och känslan av att vara bäst av alla. Tyvärr är alla inte sådana. Nu handlar det inte om att jag fått sparken, inte alls. Utan det var respons på min praktik jag gjort senaste veckorna.

Igår var hela dagen trasig för mig. Jag var ledsen och upprörd. Idag är jag lite mer arg. Det är inte att handleda en student. Att sista dagen överösa med kritik om vad som skulle gjorts annorlunda och inte! Det är sådant en måste få veta under tidens gång så en kan få utvecklas i sin framtida yrkesroll. Känner mig orättvist behandlad.

Men den här dagen fick ändå en rejäl ljusning. Fick ett samtal om att jag ska komma på intervju för ett sommarjobb inne på en klinik på sjukhuset. Jag vet ju vad jag ska ta med mig dit. Att om någon kollega upplever mig som opassande i något så ta upp det med mig direkt!

Det gäller dock ej min hårfärg eller klädstil.
Vilket jag också misstänker kan sticka i ögonen på folk. Kort, tjock och färgglad!

Barn som är riktigt fula i munnen.

De som känner mig, eller för all del de som träffat mig vet att jag kan vara rätt ful i munnen. Inget jag kan påstå jag är stolt över. Men ja. Vissa använder sockar i remsandaler och jag svär. Inte ord av biologisk härkomst utan jag kör de lite mer oldschool (en är väl hipster). Detta är något som ongen snappat upp. Inte heller något jag är stolt över. Men det slinker ur ett DJÄVLAR när legotornet rasar innan det var färdigbyggt och det kommer ett SATAN när den lilla stortån slår i bordsbenet.
Inte bra. MEN.

MEN.
Vad gör man när en i den lite ytligare bekantskapskretsen (ett barn som är ett par år äldre än ongen), som då och då vistas tillsammans med ongen och som ongen börjar se upp till svär…. och svär något så…. GRÖNDJÄVLIGT (ops) hemskt? Jag skulle vilja tvätta barnets mun med tvål! Det är ordsammansättningar som “bitch, fuck you bitch, u hoe…osv”. Jag står på sidan av och bara gapar, Vad i….? Min första mycket prett0morsiga tanke är men hur kan föräldrarna tycka det där är okej? Antar såklart att de knappast gör det. Kanske inte barnet svär sådär hemma.

Men vad gör man? Det är ju inte direkt läge för mig att tillrättavisa barnet. Och jag kan inte direkt påstå att jag känner föräldrarna, alls. Jag fasar bara för att ongen ska snappa upp ordförrådet. Han är ju som en liten papegoja.

Om någon läser. Och har en tanke om detta. Kommentera gärna. Hur skulle du göra? Hur skulle du agera? Jag kan såklart försöka att inte låta dem leka tillsammans. Men av anledningar jag inte vill skriva här kan det bli svårt att skilja dem åt.

Får man säga till någon annans barn när denne svär som en…. ja… jag vet inte,… som någon som inte borde kunna sådana ord ens.